Det fanns en tid, och den låg inte så långt tillbaka att den redan hunnit förvandlas till legend, då en man av mitt slag kunde föreställa sig att de två världar han bar inom sig, den han fötts till och den han valt, hörde till skilda ordningar av tillvaron, den ena rå och löftesrik, den andra sliten och vis, och att den som rörde sig mellan dem blott behövde vakta sig för att inte förlora det finaste hos endera. Denna onsdag, då New York vaknade under en himmel så jämnt grå och sluten att de 19 graderna kändes varken som sommar eller dess motsats utan som en paus i årstidernas resonemang, förstod jag att en sådan indelning hade blivit mig förvägrad. De två världarna hade inte längre den goda smaken att hålla sig åtskilda.
Ty medan Europas ledare samlats i Ankara för att, med den värdighet som stora sammankomster alltid låter oss ana och sällan infriar, överväga hur en världsdel skulle kunna lära sig att bära sitt eget försvar, valde min republik just denna stund att låta sina vapen tala mot Iran, vid det sund vars namn – Hormuz – nu förekommer i tidningarna med samma trötta regelbundenhet som en gäst man inte längre har hjärta att avvisa. Man hade lovat en paus. Man hade, om jag förstått saken rätt, till och med bundit löftet vid en begravning, vid de oräkneliga skarorna i Qom som följt en död ledares kista genom gator tjocka av sorg. Löftet höll inte. Och det är i denna lilla diskrepans, mellan det utlovade och det utförda, som jag alltid funnit att en människas, och numera en nations, verkliga karaktär låter sig avläsas, långt säkrare än i någon förklaring hon avger om sig själv.
Presidenten, vår president, hade i Ankara valt att hylla värdlandet och i samma andetag håna dem han rest dit för att kalla vänner. Jag har i mitt liv suttit vid många bord där just denna konst utövats – att smickra och såra i en enda rörelse så mjuk att offret först långt senare, ensamt i sitt rum, upptäcker var kniven gått in – och jag känner igen mästaren när jag ser honom, även när han uppträder på en scen som är mig för stor. En korrespondent lät förstå att han inte bryr sig om alliansen så mycket som alliansen bryr sig om honom, och däri ligger, om man vågar tänka tanken till slut, hela det amerikanska dramat sådant jag alltid uppfattat det: en oskuld som blivit så väldig och så beväpnad att den inte längre vet skillnaden mellan att vara älskad och att vara fruktad, och inte längre finner det mödan värt att skilja dem åt.
Europa, å sin sida, uppförde denna dag sina egna dunkla stycken. I Paris hade en domstol funnit Marine Le Pen skyldig, denna gång i andra instans, till att ha förskingrat medel som inte var hennes, och tilldömt henne tre års fängelse jämte ett band kring foten, den elektroniska boja som under ett år skulle följa henne som en anklagelse man inte kan lägga ifrån sig. Och hon svarade, samma kväll, framför kamerorna, att hon skulle överklaga och likväl kandidera; att hon var, med den fasthet som endast de fullkomligt övertygade och de fullkomligt hänsynslösa besitter, redan kandidat. Jag har skrivit hela mitt liv om personer som vägrar att låta omständigheterna diktera vilka de är, och jag har i regel betraktat den vägran som något ädelt. Här ser jag samma gest tömd på sitt ädla innehåll och kvar står blott viljan, naken och behändig, som en möbel utan rum.
Över Kanalen förlorade en prins sin process mot en tidning, och en partiledare vid namn Farage lade ner sitt mandat för att, sade han, låta väljarna på nytt pröva honom, sedan frågor rests om gåvor han underlåtit att nämna. Det finns i dessa engelska affärer, den kränkta privatpersonen mot pressen, den offentlige mannen som vänder sin brist till en dygd genom att kalla den ett prov, en förfining av det låga som jag i min ungdom skulle ha ägnat trehundra sidor och som jag nu betraktar med den trötthet en gammal man känner inför att ha haft rätt om för mycket.
Men det var en annan nyhet, mindre och nästan förbisedd, som höll mig längst kvar vid fönstret och den grå himlen. I Ungern hade den statliga televisionen sänt en svart ruta och en text i vilken den bad om ursäkt för att i åratal ha ljugit, och därpå tystnat. Jag vet inte om en institution kan ångra sig på det sätt en människa kan, om det bakom den svarta rutan fanns någon som verkligen bävade; men blotta gesten – ett offentligt medvetande som med ens vänder sig mot sig självt och finner sig ovärdigt – rörde vid det enda jag någonsin trott mig veta med säkerhet: att det avgörande i en varelses liv inte är vad som händer henne utan i vilket ögonblick hon börjar se klart. Att en hel apparat skulle kunna gripas av en sådan syn förefaller mig nästan för storslaget för att vara sant, och jag misstänker att morgondagen ska lära oss att det inte var det.
Ty det är kärnan i den transatlantiska timme jag denna onsdag bevittnat. Min republik, som en gång korsade havet för att söka en förfining den anade sig sakna, tycks nu resa åt andra hållet med bomber och förakt; och Europa, som ägde förfiningen, tycks alltför villigt att sälja den för en fasthet det tror sig behöva. Vid Seines strand, har jag hört, badar parisarna numera i floden, något som för blott ett tiotal år sedan var otänkbart, och där finns kanske den enda oskuld dagen bjöd: människor som stiger ner i ett vatten man renat åt dem, ovetande om, eller likgiltiga inför, allt det andra. Jag avundas dem. Jag har aldrig kunnat vara sådan, och det är, misstänker jag, min hela historia i en enda mening.