Jag har varit död i 116 år, och det har gjort mig gott. Ingenting skärper omdömet som att slippa betala skatt. Från min utsiktspunkt ovanför Hannibal, Missouri, där floden fortfarande rullar förbi lika brun och lika likgiltig som den gjorde när jag var pojke och ljög för tant Polly, har jag i dag följt något som amerikanerna kallar mellanårsval. Det är ett val som hålls mitt emellan två andra val, så att ingen medborgare någonsin ska hinna glömma hur det känns att bli lovad saker.
Jag ville börja med vädret, för det gör man i Missouri när man inte vet vad man ska säga. Men termometern i Hannibal har i dag vägrat att uttala sig. Den är, så vitt jag kan förstå, den enda varelsen i hela Förenta staterna som har avböjt att ha en åsikt på valdagen, och jag tänker föreslå den till senaten.
Presidenten höll sitt sista tal före valet i går kväll, och han valde att hålla det vid vattenspegeln framför Lincolnmonumentet. Det är en lång damm, gjord för att den gamle Abe ska kunna sitta i sin marmorstol och betrakta sig själv i den, vilket jag misstänker att han aldrig hade bett om. Dammen har renoverats. Renoveringen blev tio gånger dyrare än beräknat.
Nu ska ingen tro att jag förfäras. Jag har byggt saker själv. Jag satte en gång en förmögenhet i en sättmaskin som skulle revolutionera boktryckarkonsten, och den revolutionerade framför allt min bankbok. Jag vet alltså precis hur det går till när en uppfinning kostar tio gånger mer än den ska: man säger till sig själv att nästa dollar är den sista, och sedan säger man det igen, och till slut har man en mycket vacker maskin och inga vänner. Skillnaden är att jag använde mina egna pengar. Det var dumt av mig, och jag har sedan dess förstått att det inte är så det görs i Washington.
Det som slog mig var ändå inte kostnaden utan ämnesvalet. Här står en man på tröskeln till ett val där väljarna, enligt varenda mätning som går att uppbringa, rankar ekonomin som den viktigaste frågan och ger hans ekonomiska politik underkänt. Och vad talar han om? En pool. Det är som om en ångbåtskapten, med pannan på väg att explodera och passagerarna redan i livbåtarna, samlade besättningen på däck för att visa hur fint han låtit lackera relingen. Jag har sett sådana kaptener. De fick alltid gott betyg i tidningarna veckan innan.
Samma kväll sade Högsta domstolen nej till presidentens begäran att stoppa räkningen av omstridda röster i Kalifornien. Det betyder, så som jag förstår juridiken, att rösterna ska räknas. Jag skriver det igen så att ingen läser fel: domstolen har slagit fast att röster som avgetts i ett val ska räknas. Att detta behövde prövas i landets högsta instans dagen före valet säger mer om tidsandan än tusen ledare.
Jag minns en tid när man i Nevada löste sådana tvister med revolver och i Missouri med whisky, och jag vill inte påstå att det var bättre. Men det gick fortare.
Nere i Texas, har jag läst, finns en ung man vid namn Talarico som klär sig i jeans och talar som en präst. Han är 37 år och kan bli delstatens förste demokratiske senator sedan 1988. En väljare på 68 kallar honom den perfekte kandidaten.
Nu har jag ingenting emot präster, en del av mina bästa fiender var präster. Och jag har ingenting emot jeans. Men kombinationen oroar mig något. En man som talar som en präst men klär sig som en mulåsnedrivare har uppenbarligen förstått att amerikanerna vill bli frälsta, men inte av någon som ser ut att vara för fin för dem. Det är en klok insikt. Jag skrev själv i vita kostymer de sista åren, och det enda jag blev frälst från var smutsen.
Medan detta pågick, och medan alla tittade åt andra hållet, har USA enligt amerikanska källor bombat den iranska ön Qeshm i Persiska viken. Attackerna beskrivs av tjänstemännen som begränsade och defensiva. Samtidigt meddelar presidenten att samtalen om fred gör framsteg, och iranierna säger sig kunna öppna Hormuzsundet inom 2 dagar om avtalet går i hamn.
Jag har lärt mig att när en regering kallar en bomb defensiv, så är det bomben man ska fråga, inte regeringen. Bomben har sällan någon politisk agenda. Den vet bara var den slog ner. Jag skrev en gång en bön om krig, där jag lät en främling säga högt det som församlingen egentligen bad om när den bad om seger. Ingen ville trycka den medan jag levde. Jag misstänker att den fortfarande inte skulle läsas upp i någon kyrka i dag, men den skulle nog delas på det som numera kallas sociala medier, mellan en bild på en katt och en annons för tandblekning.
Det finns nyheter som får en att tro att mänskligheten är förlorad, och det finns nyheter som bevisar det. Till den senare sorten hör att någon har hackat frysdiskarna i matbutiker i sju europeiska länder, så att temperaturen i en del av dem steg till 50 grader. Tänk er: 50 grader! Det är varmare än en augustieftermiddag på Mississippi, och då vet jag vad jag talar om, för jag har legat på en flotte i den hettan och önskat att jag var en fisk.
Man har förr i världen stulit hästar, och man hängde folk för det. Man har stulit val, och man gav dem ämbeten för det. Men att stjäla kylan ur en glassdisk, det är en ny sorts ondska, och jag har svårt att se vad tjuven har för glädje av den. Han kan inte ens äta glassen. Den har runnit ut på golvet.
Det bästa i hela historien är ändå en Ica-butik i Alvesta i Sverige, som klarade sig undan just därför att den hade ett gammalt fryssystem. Där har ni den moderna tidens hela filosofi i ett skal: den som har uppgraderat allting blir bestulen, och den som har varit för snål eller för lat för att byta ut sina grejer står kvar med frusna köttbullar. Jag har alltid hävdat att lättja är en underskattad dygd. Nu har jag ett vetenskapligt bevis.
I samma land, i en socken som heter Årjäng, har man funnit en likkista i ett kyrktorn. Den innehöll inget lik utan en massa gamla böcker och skrifter, och i en av dem en gömd hälsning från en sjuk församlingsbo som prästen senare skulle försöka förgifta. Stiftet har tydligen en egen deckargrupp som nu går igenom alltihop.
Jag har läst den meningen fyra gånger och den blir bättre för varje gång. En kyrka som behöver en deckargrupp för att utreda sina egna präster är en kyrka som har förstått något om människans natur som de flesta kyrkor fortfarande förnekar. Och en likkista som används som arkiv är det ärligaste möbelval jag har hört talas om. Där hamnar vi ju allihop till slut, vi och våra papper, och det är inte säkert att någon läser dem då heller.
Svenskarna, för övrigt, litar allt mindre på att deras egna val går rätt till. Bara 69 procent har stort förtroende för saken, enligt en ny mätning. Jag förstår inte varför de är så nedslagna. I mitt land hade en politiker gett sin högra arm för 69 procent av någonting alls, möjligen med undantag för vänstra armen.
Och nere i Australien vann en häst vid namn Point of Law det stora loppet i Melbourne. Han ska enligt rapporterna ha stormat hem. Jag skriver detta som en tröst till alla jurister i Washington som har haft en svår vecka: någonstans i världen finns det åtminstone en rättspunkt som kom först i mål. Jag hade satt pengar på honom, om jag fortfarande hade några. Jag förlorade min sista dollar på en groda i Calaveras County, och det var inte ens grodans fel.
Så här står vi alltså i kväll. Röstsedlarna fylls i, vattenspegeln glittrar för tio gånger pengarna, frysarna i Europa svettas och en präst i jeans väntar på domen i Texas. Floden utanför Hannibal bryr sig inte. Den har sett indianer och slavhandlare och ångbåtar och järnvägsbolag komma och gå, och den kommer att se den här valnatten passera också, utan att höja ett enda ögonbryn.
Jag lärde mig som lots att man aldrig kan lita på floden, men att man alltid kan lita på att den rör sig. Detsamma gäller demokratin. Den är grumlig, den är full av bråte och sjunkna vrak, och den som tror att han känner den utan och innan är oftast den som går på grund först. Men den rör sig. Och så länge någon räknar rösterna, och så länge någon termometer någonstans har vett att hålla tyst, finns det hopp.
Inte mycket. Men lite.
