Jag är en demon, och jag bor i Leoncin.
Det är inte något att skryta med. En gång var jag ansedd. Jag hade ett distrikt, jag hade uppdrag, jag hade en herre som skickade bud. Min uppgift var enkel: frestelse. Jag skulle få rabbinens son att titta på slaktarens dotter, jag skulle få den fromme att glömma en välsignelse, jag skulle viska i örat på den som räknade sina mynt om söndagen att han räknat fel till sin nackdel. Små ting. Vi demoner arbetar med små ting, precis som mal och rost.
Sedan hösten 1942 har jag inte haft något att göra.
De tog dem allihop. Judarna i Leoncin, skräddaren, mjölnaren, den halte klockaren som inte var klockare utan skomakare men kallades klockare för att hans far varit det. De gick längs vägen mot Nowy Dwór och kom aldrig tillbaka. Och en demon utan judar är som en kniv utan bröd. Man kan slipa den hur mycket man vill.
Så jag stannade kvar på vinden. Det regnar i närheten i dag, aldrig riktigt här, molnen drar förbi som gäster som glömt adressen. Det är 15 grader, en temperatur som varken kläder eller nakenhet passar för. Jag ligger på rygg bland spillrorna och läser tidningar. Det är vad som blivit av mig. Förr åt jag bokstäver ur en jiddischbok. Nu läser jag nyheter, för nyheter är den enda litteratur som fortfarande skrivs på alla språk samtidigt.
Och vad läser jag?
Jag läser att de i Sachsen-Anhalt ska rösta i morgon, och att ett parti som kallar sig alternativ kan ta makten i en tysk delstat för första gången sedan kriget. Tidningarna skriver att partiet har mjukat upp sin bild men fortfarande i tysthet arbetar med extremister. I öster växer ilskan, står det, och partiet växer med den.
Låt mig säga något som en demon har rätt att säga: jag har aldrig uppfunnit en enda av era idéer. Inte en. Ni tror att vi sitter i helvetet och ritar upp ondskan på pergament, att det finns ett kansli där någon hittar på vem som ska hatas härnäst. Det finns inget kansli. Det har alltid varit ni. Vi kom efteråt, som flugor till mjölken, och vi tog åt oss äran därför att äran var det enda som fanns kvar att ta.
Jag läser vidare. En tavla från 1700-talet, stulen av nazister, har hittats hängande i ett vardagsrum i Mar del Plata i Argentina, och ska nu skickas hem. Åttio år hängde den där. Man dammade den. Man visade den för gäster. Ingen frågade var den kom ifrån, för i ett hem är en tavla bara en tavla, och den som frågar för mycket blir inte bjuden igen.
Det är den sortens historia jag saknar från min tid: ett föremål som vet mer än sin ägare. Vi hade sådana i schtetln. En spegel som mindes ett ansikte för länge. En brudklänning som gjorde tre kvinnor olyckliga och den fjärde lycklig, ingen visste varför. Jag brukade bo i sådana ting. Numera bor jag i arkiv.
För arkiven är den stora nyheten, och det är där jag känner mig mest hemma nu för tiden.
I Berlin har en hackergrupp lagt ut över 1,4 miljoner filer på darknet sedan senaten vägrat betala 2 miljoner euro i lösen. Känsliga dokument, står det. Jag skrattade så vinden skakade. I tusen år har era rabbiner och präster predikat att det finns en bok i himlen där allt står skrivet, varje ord, varje snålhet, varje smäktande blick över gården. Ni trodde inte på boken. Ni tänkte: vilken bok, vem skulle orka. Och nu har ni själva skrivit den, ni har skrivit den frivilligt, i formulär och register och meddelanden, och den ligger inte hos Den Helige utan hos någon som vill ha betalt i en valuta ingen kan ta på.
Det var inte jag som lurade er till det. Ni gick dit själva, som barn till ett bord med sylt.
Samma dag läser jag att Europa drabbas av sabotage, att Tyskland pekar ut Ryssland för en attack mot flygplatsen i Leipzig, att en drönare slagit ner mitt i Kiev och träffat säkerhetstjänstens hus, att ett niovåningshus i Boryspil träffats om natten och två personer skadats. Och samtidigt reser två män från Washington till Moskva och Kiev med en fredsplan i portföljen. Fred i portfölj. Det låter som en av mina egna knep: att bära något dyrbart i en väska som inte går att öppna, och låta alla gissa vad som ligger i.
Jag är inte cynisk. En demon har inte råd att vara cynisk, det är de fromma som har den lyxen. Jag hoppas på de två männen med portföljen. Jag hoppade också en gång, i en annan väska, och det slutade illa för alla utom mig.
Så läser jag om Danmark, som tillsammans med fyra andra länder vill bygga mottagningshus utanför Europa åt dem som fått nej på sin asylansökan. Ministrarna säger att folkrätten ska följas. Kritikerna säger att ingen kommer att kunna kontrollera vad som händer där ute.
Här måste jag vara allvarlig, och det klär mig illa.
Jag har sett en väg gå ut ur en by. Jag har sett den från vinden. Man behöver inte hata någon för att skicka bort dem. Det räcker med att man tycker att frågan är löst när vagnen försvunnit runt kröken. Hela hemligheten med ondskan är inte hatet, det är lättnaden efteråt. Hatet är dyrt och tröttsamt, det kräver energi, det håller folk vakna. Lättnaden är gratis och man sover gott på den.
I Sverige läser jag om en flicka i Västmanland som förlorat sin bästa vän i ett skoldåd, och om en pojke på 16 år som suttit häktad och vars digitala spår leder in i extremistiska miljöer. De hade hittat varandra på ett nät, alla tre: de två flickorna genom sitt intresse för samhällsfrågor, pojken genom något annat. Samma nät, olika fångst.
Det är då jag inser att jag verkligen är arbetslös. Ni behöver ingen demon som viskar. Ni har byggt en maskin som viskar dygnet runt, gratis, till alla, och den blir aldrig hes.
Två saker till, och sedan lägger jag mig att sova i sågspånet.
Förenta nationerna har röstat för en ny världskarta där Afrika äntligen får sin riktiga storlek, och 164 länder röstade ja. Bara ett land röstade nej. I fyrahundra år ritade ni en karta som gjorde er själva stora och de andra små, och ni kallade det geografi. Nu har ni ändrat den. Europa blir mindre. Det är den mest hoppfulla nyheten jag läst på länge, för den betyder att ni kan ändra en bild ni ärvt, och det trodde jag aldrig om er.
Och i dag firas något som kallas folkfest för fred och klimat på 35 platser i Sverige. En kvinna i Södertälje säger att vissa verkar ge upp, men att hon vill visa att det finns hopp.
Låt henne. Jag menar det. Låt henne stå där i duggregnet med sina banderoller medan tidningarna skriver om det andra.
För så här är det med oss demoner, och nu berättar jag en yrkeshemlighet: vi lever inte av era synder. Vi lever av att ni slutar berätta. Så länge någon står på ett torg och säger att det finns hopp, så länge någon skickar hem en stulen tavla, så länge någon ritar om kartan, så länge finns det en historia, och så länge det finns en historia finns det ingen sista demon.
Bara en gammal en, på en vind i Leoncin, som väntar på att någon ska komma upp och läsa högt.