Det är en söndagsmorgon i Moskva, halvklart, och termometern visar 9 grader. Liknande dagar har funnits förr. Han känner igen ljuset – det grågula skenet över Tverskaja, körsbärsblommornas dröjande slut i Aleksandrovskiträdgården, det halvt vakna torget där snön bara lämnat fukten kvar i sprickorna. Igår defilerade soldater längs Röda torget i en militärparad så hopkrympt att den knappt täckte en kvarts förmiddag. I år syntes ingen jätte, bara skuggan av en. Presidenten talade om bedrifterna under det andra världskriget men nämnde inte segern och Ukraina i samma mening. Det säger något, säger någon i en radioapparat.
Doktorn skulle ha förstått. Han skulle ha sett vad som inte sägs som tydligare än det som sägs. Att inte uttala ordet seger är att medge att man förlorat det. Längs Patriarkdammarna, där tigande andar går omkring i duggregnet, dröjer ryktet kvar: att presidenten i en intervju med journalisterna har sagt att kriget i Ukraina kan vara på väg mot ett slut. För första gången har han sagt sig öppen att möta Zelenskyj i ett tredje land. Och nedersta hörnet av tidningssidan, lika tyst som ett gravkors, viskar siffran: 350 000 ryska stupade. En halv miljon på båda sidor om en linje som ingen kan peka ut längre, ty linjen rör sig som en ådra under huden. Numren rycker av sig fanorna och blir grupper av människor, var och en med ett namn, en mor, ett tomt köksbord.
– Det finns inga segrar att utropa, säger en geopolitisk rådgivare i etern. Det är som att höra en gammal vers ur en glömd diktsamling.
Söder om Ungern bryter en annan vår fram. Péter Magyar har svurits in som premiärminister i Budapest, och utanför parlamentet jublar tusenden – ungdomar som inte minns en annan tid än de 16 åren av Orbán, 80-åringen András Arató som världen länge känt som Hide the pain Harold, en rörd man som säger att han nu fått uppleva det han trodde aldrig skulle hända i hans tid. Jag ska tjäna landet, inte härska över det, har den nye premiärministern sagt. Han hör i dessa ord en gammal melodi. Han har hört den förr, på 1917 års gator, på 1956 års gator, på 1989 års gator. Den man som kommer in genom dörren och säger sig vilja tjäna är historiens äldsta lyriska figur, och dess mest tvetydiga.
På flaggstången utanför det ungerska parlamentet vajar nu en EU-flagga – det vajar något hoppfullt och något oroande på samma gång. För så är det med varje vår: snön smälter, men under den finns inte alltid grönska. Ibland finns lera. Ibland en oexploderad granat från ett tidigare sekel. Och historien, hon är en svartsjuk älskarinna som aldrig riktigt går.
I Gävle, långt borta i hans vidsträckta läsares karta, finns en konstnär som heter Ali Rahimi. Han är från Afghanistan och har flytt för sin konst. Han har varit fristadskonstnär i Sverige i 6 månader, och tidningen skriver att hans färger blivit ljusare, rikare, friare sedan han kom till ett land där han får måla utan rädsla. Det är en liten notis, längst ner i flödet, men för den som lär sig läsa mellan tidningens rader är det den största nyheten av dem alla.
Ty det är detta som diktaren håller fast vid: att människan, om hon får andas, kommer att färga världen igen. Att talangen är fri som vinden över Uralbergen. Att en pensel i ett rum i Gävle kan vara värd lika mycket som en militärparad i Moskva, kanske mer, ty den lyfter inget vapen och lovar ingen seger åt någon utom åt själen.
På andra håll fortsätter världen sin gamla turbulens. I Libanon har israeliska anfall dödat 39 människor trots vapenvilan. I Kongo-Kinshasa har minst 69 fallit i en attack i Ituriprovinsens mineralrika skogar. Iran varnar Förenta staterna. I Australien har ett populistparti vunnit sin första plats i underhuset. I Storbritannien splittras väljarkåren bortom igenkännlighet. Allting rör sig samtidigt, allting rör sig i olika riktningar. Det är världens egenskap; en samtidig kakofoni av stigande och fallande röster, som ett orgelverk där alla pedaler trampas på en gång.
Men hans öga letar efter de små rörelserna. En ung kvinna lyssnar till en folkmusiker i en konsertsal i Stockholm – knökfullt, står det i recensionen, en känsloladdad kväll. Astronauter har sett mystiska ljusa prickar från månens yta, och fotografier släpps nu ur hemligstämplade arkiv. Krigets siffror skälver vid sidan av månens stillhet. Det är som att stjärnorna har bestämt sig för att titta tillbaka på oss, något förvånade över vad de ser.
På eftermiddagen klarnar himlen över Moskva en aning. Termometern ändrar sig inte: 9 grader, halvklart, men ljuset blir varmare. Floden Moskva flyter förbi Kreml som hon alltid gjort, oberörd av vilken regim som dansar på hennes strand.
Han vet att slutet kommer, för slutet kommer alltid. Ingen tsar har stannat, ingen general har förblivit, ingen ideologi har överlevt sina sönderslitna fanor. Frågan är bara vad som blir kvar efteråt. Han vet svaret också – det har han alltid vetat. Det som blir kvar är det som dikten lyckats rädda: kärleken mellan två människor i en hytt på en vintrig järnvägsstation, en konstnärs pensel i ett norrländskt nytt liv, en åldrings glädje över att få se sin tids historia vända blad.
Snart, så snart, kommer juni hit. Då blommar lindarna i Moskva. Då avgör inga statsmän längre vad som är seger och nederlag. Då går historien vidare med sin tysta, obevekliga sång – och vi som är dess instrument får, om vi har tur, stämma våra strängar mot något som ändå liknar morgon.
